Projektbeskrivning

Lärarlivet då och nu


Hanna Knutssons klass i Los, Hälsingland 1944.

Mer om fler lärare
från nu och då.

Hanna Knutsson, Los, Hälsingland 1944

DRAMA, PROJEKTARBETEN, INGA LÄXOR. En av klasserna i Brattbergs skola i Los gruvbygd hade ovanliga lektioner i mitten av 1940-talet. Läraren Hanna Knutsson hade gått en kurs kallad ”Fostran till frihet och samarbete”, anordnad av stiftelsen Fredshögskolan sommaren 1944. På höstterminen började hon med en ny fjärdeklass. Hon var intresserad av aktivitetspedagogik i Ellen Keys anda och inriktade klassens arbete på frihet under ansvar.

ELEVERNA FICK NU LÄRA SIG att själva söka kunskap. De hade grupparbeten, gjorde sina egna läromedel och undervisade varandra. Fröken Knutsson tog hand om de elever som behövde mer hjälp. Läxor fanns inte.
Dagarna var fyllda av kreativa samarbetsprojekt, som ofta rörde flera ämnen. I geografi och teckning formade eleverna till exempel Afrikas karta av en stor spånplatta och pappersmassa på golvet.

I SVENSKA OCH HISTORIA skapade klassen bland annat två dramatiseringar av Los historia med dess gruva i centrum. Arbetet sträckte sig över två läsår. Alla roller spelades av eleverna och föreställningarna gavs på ett fullsatt Folkets Hus. Klassen gjorde också en egen tidning, där akterna i den första pjäsen presenterades. (Däremot blev det inte så mycket tid över för grammatik.)

EN ANNAN UPPGIFT var att i ”spontanteater” improvisera ett möte mellan Stalin, Hitler och Franco. Andra världskriget präglade vardagen.
Den trygga, kreativa miljön i folkskolan blev en stor tillgång för barnen i Hanna Knutssons klass i Los – både under 1940-talet och längre fram i livet.

KNIS JOHANNA DANIELSDOTTERLeksand, färdig lärare 1892

JOHANNA FÖDDES 1874 i en by utanför Leksand. Hennes far var bonde. De första skolåren gick hon i byskolan, som byggts 1865.

NÄR JOHANNA VAR 17 ÅR antogs hon till småskoleseminariet i Falun. Seminariet utbildade både lärarinnor och lärare. Eleverna var unga. De yngsta kunde komma direkt från folkskolan. Utbildningen varade i åtta månader. Sedan var det dags att söka tjänst. Som tur var fick Johanna arbete i Romma skola, bara några kilometer från sin egen hemby.

KNIS KARIN ARONSDOTTERLeksand, färdig lärare 1932

KNIS JOHANNAS YNGSTA FLICKA föddes 1910. Hon fick efternamnet efter sin far Aron och hette alltså Knis Karin Aronsdotter. Knis var gårdsnamnet.

ÅR 1917 BÖRJADE KARIN i samma byskola som hennes mor och far hade gått i. Där var det småskola. Lärarinnan bodde vägg i vägg med klassrummet. I klasserna 3–6 gick Karin i skola i grannbyn. Efter 6:an tenterade hon i fyra dagar, klarade proven och kom in i den kommunala samskolan i Leksand. Hon arbetade hårt och tog – efter nya svåra prov – realexamen.

KARINS FÖRÄLDRAR
tyckte att hon skulle bli lärare, men hon var tveksam. Det var ekonomisk kris i Sverige och det föddes inte så många barn. Om några år skulle det vara färre elever i skolorna och svårt att få arbete som lärare. Dessutom hade hon träffat Verner Jobs och ville hellre gifta sig.
Till sist sökte hon ändå till småskoleseminariet i Falun. Om hon kom in, skulle hon få låna pengar av sin morbror till studierna. Några studielån fanns inte. Verner skulle gå folkskollärarutbildningen i Karlstad.

VERNER JOBSLeksand, vice ordförande i SAF

VERNER UNDERVISADE i folkskolan i nästan 40 år. På vintrarna skottade han skolgården, innan han tog sin ombyggda bil och åkte och hämtade upp elever som hade lång väg till skolan. Ibland hade han vikarie, eftersom han under många år samtidigt var ordförande i kommunstyrelsen i Leksand och vice ordförande i Sveriges Allmänna Folkskollärareförening.

LÄRARKÅREN VAR VID DEN HÄR TIDEN splittrad i en mängd småförbund. I SAF arbetade Verner för lika löner för kvinnliga och manliga folkskollärare i ett gemensamt förbund, och med frågan om införande av enhetsskolan.

KARIN OCH VERNER gick i pension år 1973, på samma dag. De hade fem barn. Fyra av dem utbildade sig till lärare, ett syskon undervisade på universitetet.

BRITTA JOBSLeksand, lärare sedan 1973
Foto: Nina Norén

”REDAN SOM 3-ÅRING var jag i skolan hela dagarna. Jag hade en liten bänk med leksaker längst ner i mors klassrum och en likadan bänk i fars. Mor undervisade barnen i småskolan, far i folkskolan. Jag ville också bli lärare. Från och med 12-årsåldern var jag med i en grupp som skaffade pengar till verksamhet för barn med olika funktionshinder. På sommaren gjorde vi utflykter och det var så roligt att uppleva deras glädje.

ÅR 1969 började jag på folkskoleseminariet i Karlstad. En suverän utbildning! Under fyra år var alla våra lektioner lärarledda, ofta i halvklass, och vi hade massor av metodik. När vi gick ut 1973 var vi den sista kullen folkskollärare i Sverige. Den nya lärarhögskolan fanns parallellt.

DE FÖRSTA 25 ÅREN arbetade jag som klasslärare och sedan har jag varit speciallärare. Det har förstås skett stora förändringar i skolan under den tiden. Vi hade till exempel mer samverkan över kommungränserna och mellan skolorna, innan alla blev konkurrensutsatta. Men fortfarande är glädjen i att vara med barnen absolut det mest givande. Det är helt fantastiskt att få möta dem och följa med i deras utveckling!”


PÅ 1850-TALET hade en ny sorts skolor införts, småskolor. De skulle ge förberedande kunskaper, så att eleverna kunde läsa, när de började folkskolan. Lösningen blev en ny lärarkategori, småskolelärarinnan. ”Handhafvandet av undervisningen i småskolan egnar sig bättre för qvinnor än för män”, som saken uttrycktes i ett utskottsutlåtande år 1867. Och dessutom hade småskolelärarinnorna lägre löner än folkskolans lärare.

I MINDRE SKOLOR gick barn i olika åldrar i samma klass. Att undervisa på olika nivåer samtidigt, ställde stora krav på läraren. Det fanns noggranna anvisningar om vilka moment som skulle gås igenom både i vanliga klasser (i så kallade A-skolor) och i var och en av de ålderskombinationer som kunde förekomma (framför allt i B-skolor).